Fastnade framför TVn.

Det börjar gå utförs.
Jag fastnade framför tvn och sitter och sjunger med till Fåret Shaun med min tondöva sång.
Jag hade nog klassats som smått tokig om någon kommit in genom ytterdörren, ensam hemma med dottern och hon har somnat för bra längesen.

Det roliga med mig är att när jag är ensam hemma kan jag ibland stå och dansa med sopkvasten till någon låt. Det ser galet ut, men jag är lättroad och har lätt för att underhålla mig själv i sånna här desperat tråkiga stunder. Jag som verkar så "tråkig" och "vuxen", men nej det är jag egentligen inte. Hade man lärt känna mig i mina svagaste stunder hade man inte gått miste om ett gapskratt och att ligga dubbelvikt på golvet av skrattsalvor. Nejdå! Jag kan roa folk när man minst anar det.

Trött mamma och ledsen cyklist.

Jag köpte en cykel. Det slutade med att det började snöa och att cykeln står helt orörd.

Och jag har faktiskt bråkat med min dotter om nattning. Hon tycker inte alls som jag. Men det är just bara i det avseendet som vi inte kommer överens, annars är vi bästa polare. Och en dag kommer det vända, hon kommer ligga kvar i sängen fram till middagstid och tycka att jag är döskämmig. Antar det är bäst att ha smått hemma istället för bångstryriga tonåringar som hotar med att flytta hemifrån för att man vägrar tanka moppen.
;)

Jobbande mamma.

Det är en helt annan sak.
Ibland glömmer man bort att jobbet förr var livet.
Idag är livet, den lilla krabaten som stökar ner.
Lite mammaskrik på morgonen.
Bajsblöjor.
Tröststunder.
Life is more worth with her in my life.
Men jobbet då!
Jo, det är fortfarande kul.
Jag älskar mitt jobb, tur jag inte är utan den.
Men tankarna förändras.
Inga karriärer upp över öronen.
Jag har tid med dammsugaren nuförtiden.
Inga dammråttor.

Men jag har fortfarande kvar mina ideér. Jag älskar fortfarande samma saker som innan, men på en helt annan nivå. Got damn it, har jag gått och vuxit upp. Har inga bilder på mitt senaste smink om det inte var från 2009. Jag har däremot post it lappar, med kråkstil om nya välling inköp. Ordning och reda kalender på bordet på jobbet. Ja, jag har nog vuxit upp. Sen har jag dessutom flyttat "hemifrån". Jag bor 100 mil från mamma och pappa. Nu är det jag själv som är mamma och den ansvarstagande föräldern som säger åt den lilla att inte klättra för då kan man slå sig och få ont.

illamåendet stiger, respekten sjunker.

Nu har det väl ändå gått för långt. Det började med att flyga renar hit och dit ut i världen. Men vart har den så kallade djurplågeri delen tagit vägen. Inte ens Green Peace verkar bry sig.

Det skär i hjärtat och det rinner blod ner för kinderna. Det gör ont i själen och det är inte alls okej någonstans. Det gör bara ont. Englands premiärminister screw you, fixa "barnkalas" med levande renar för att det är magiskt. Nog är världen påväg mot undergång när vuxna människor inte ser vad som är rätt och fel. Ta hit dom där barnen och låt dom fira julfest med vargar, björnar och andra rovdjur, bland våra renar som lever ute i skogen och inte bär selen. Sen ser vi om Englands barnen kommer tycka att renar är magiskt när de slits i stycken av rovdjur och dom inte ens får försvara de magiska djuren.

Dom där renarna var i och för sig redan "bofasta" i England, men jag och mitt tycke säger att en ren inte ska stå instängd och promenera i tunnelgångar i London. Men hur tog sig renarna dit. Med flyg eller färja? Om det inte är djurplågeri i människors ögon, vad är djurplågeri då? I Sverige är ju till och med vanlig traditionell slakt "stressande" för en ren. Vad är då att trängas på ett flygplan som ändrar lufttryck.

This make me sick! Dagens Nyheter Webb-TV

Snart helt ny utsikt!

Jisses tiden springer iväg. Klockan tickar och varje sekund det räknas. Vår lilla är snart 1 år och jag börjar jobba alldeles snart. Det är inte länge alls. Vilket gör att vi ska flytta för att jag ska få jobba mot min stora karriärdröm. Jag har aldrig i mitt liv bott utanför norrbotten, men nu ska jag göra det. Det ska bli grymt kul och se annat än detta här.

Jag har bott i Piteå, illaluktande Piteå, men det näst näst bästa jag gjort i mitt liv. Men Piteå var fortfarande norrbotten och denna mentalitet.

Men nu ska vi testa på Jämtland. Och inte undra på att jag och Tomas sitter och tittar på möbler. Vi har en hel 5:a på Frösön och det är inte ens dyrt när man jämför med KIRUNAS BOSTADSPRIS OCH LEVA PRIS. I Kiruna är det ju skyhöga hyror och bostadsbrist. Vår lilla Eline har flyttat 5 gånger och är inte ens året. Vi äger en soffa, tv, matbord och säng samt bebisgrejer. Vi vet exakt vad man ska packa ner först i en flyttkartong och vad du inte ska skruva isär och vad du ska skruva isär. Hur många kartonger som får plats i en Avensis Kombi och vilka väskor som är bäst att packa i.

Och bäst av allt, jag får köpa en kökssoffa!!! :-D OM EN MÅNAD HEJDÅ NORRBOTTEN. :-D

Ni som tycker vi är tokiga som flyttar så ska ni få citatet från min kusin vilket jag tyckte lät mycket bra.

"Bäst att testa på, imorgon kanske det är försent och allting finns kvar ifall ni inte trivs"

Den hysterin med perfektion

Perfektion av perfektion. Alla vi människor har någonslags perfektion vi uppfyller varje dag. Min stora last är sängöverkastet och att tavlor ska ligga i en viss höjd.

Men ibland blir jag mest bara gråtfärdig över att känna att jag aldrig ens i närheten kommer att ligga på en viss annan perfektion. Såndär perfektion som bara får en att vela försvinna ner genom marken och komma tillbaka till en värld där det inte existerar. Varför inte låta alla människor vara bra på det dom är bra på? Låta dem göra det. Låta bara, utan att ens öppna munnen om att sådär är absolut fel att göra. Det finns inga fel. Det finns inga rätt. Inget är svart och vitt. Inte ens byxorna jag köper på affärn är rätt egentligen (för någon tråd är väl framtagen på fel sätt). Inte ens det där Unicef- barnbyar är rätt. Jag tror att mycket av pengarna går till annat än de små behövande barnen vi ser på tv-reklam.

Den perfekta mamman tänker jag absolut inte ställa mig in på. Så länge Eline utvecklas, är glad och älskar mig då är jag perfekt för henne. Vad hade hon gjort om jag sprungit längs med väggarna med en dammvippa? Hon hade haft mindre tid med sin Eite. Inte blir Eline och Tomas gladare om jag står och diskar 24- seven, nej nog blir dom mer gladare av att se mig lite mer. Kanske blir dom till och med gladast när jag väljer att pussas och kramas hela morgonen och låta leksakerna ligga på golvet. Det tror jag. Jag är absolut inte den "perfekta" mamman som bakar och står i. Jag älskar spela tv-spel så varför inte. Jag lever ju bara en gång.

Den perfekta journalisten med allt vill jag inte heller bli. Vem vill det? Ifall jag blir den som alltid har rätt, vem vill då komma och berätta sin historia åt mig. Den medmänskliga journalisten hellre. Där kan jag i alla fall förstå att alla människor är olika att vi kan olika saker och att det finns hur många misstag som helst alla kan göra. En journalist gör också misstag.

Den perfekta innebandyspelaren, nej tack. Jag vill vara innebandyspelaren som är oförutsägbar, då är det svårare att försvara sig mot mig.

Därför kan den här perfektion hysterin gå mig på nerverna. I don´t like it that´s it.

Ett bra motto att leva efter:

DU LEVER BARA EN GÅNG OCH DET FINNS INGA HINDER. ALLA HINDER ÄR PROBLEM SOM GÅR ATT LÖSAS. GÖR ALLT DU VILL, FÖR ALLT GÅR OAVSETT VAD.

E150b då är livet över

Vissa får kämpa mer än andra och vissa lever ett liv på bananskal.  Livet är inte rättvist däremot orättvist. Med erfarenhet av orättvisa kan man gå hur långt som helst. Med en slang i näsan, syns det. Utan slang i näsan förstår ingen. Med ett bandage om handleden, syns det. Utan bandage vet ingen.

Lika orättvist känns det att kämpa mot en sjukdom. Lika orättvist är det att veta vad E150b betyder. Orättvist, som svälten i Afrika man fick höra om när man var liten och vägrade äta. Orättvist det är vad livet är. Alla människor har olika förutsättningar, vissa lär sig leva med dem och vissa gör det inte. Med en syrgasmask mot ansiktet, det är då man börjar tänka efter. Med en droppnål i handen, det är då man inser. Med en lista på olika färgämnen, det är då det bränns bakom ögonlocken. Med en burk allergitabletter i handväskan, det är då man äntligen tänker sig för.

Det där tårarna som brände bakom ögonlocken, rullar ner för kinderna när man inte får någon luft. När lungorna säger ifrån, när halsen sväller och tungan känns tio gånger större än för en timme sen. Det är då och just då man kommer ihåg vad man inte borde göra. Det är då man plötsligt plockar fram informationen om E150b och känner sig maktlös. Det är först då man läser innehållsförteckningen i varje konservburk. Det är först då man förstår vad man utsätter sig för. När tårarna droppar ner från kinden och når golvet kommer plötsligt en läkare i vitrock inspringande med en adrenalinspruta och världen känns ännu mer orättvis.

Det som gör orättvisan synlig är det som inte syns. När en allergichock plötsligt drabbar en är det bara du själv som vet hur det känns, ingen annan vet. Ingen annan kan känna efter och inse att allt kan plötsligt bara försvinna från dig. Ingen annan kan tänka sig hur det är att kippa efter andan i flera timmar och ha syrebrist. Ingen annan vet. Det som syns det kan man registrera med ögat och det tror man mer på, det som inte syns är svårare att tro på. Det som inte syns det är värre för ingen vet. Och när ingen vet då är det självklart för DIG att trampa in med hunden i min hall, glömma bort att byta kläder efter stallet. Röka framför varuhusets entré, glömma bort att DIN kompis inte kan äta ute och värst av allt glömma bort att DIN kompis lägger sig varje kväll för att dagen därpå kämpa mot samma hinder i livet.

Så snälla, tänk er för, det finns dem som kan dö av din parfym på mindre än en kvart och ingen läkare i världen kan hinna rädda din kompis. Inte ens en läkare som kan sprätta upp vid lungorna och hjälpa till med andningen.

Jag är 23 år och visste redan när jag var 9 år vad E150b var, vad en narkosläkare var och vad jag skulle göra för att klara mig.